Bert Stålhammar

På ett par dagar har jag pratat med invandrare från Libanon, Syrien och Polen. En mycket skicklig biomedicinsk analytiker som är libanesiska berättar att numera råder det så totalt kaos i landet att hon inte kan åka tillbaka för att träffa sina släktingar. En något äldre landsmaninna till henne som jag brukar prata med på gymmet bekräftar bilden av det kaotiska tillståndet i landet. Ett land som en gång kallades Medelhavets pärla. Då hade vi 18 religioner som levde i harmoni med varandra berättar hon och landet styrdes av en dominerande kristen grupp. Sen kom Hizbolla och kriget mellan sunni och shia. Två syrianer, varav en manlig läkare och en kvinnlig patient berättar om hur mycket Mariakyrkan i Örebro betyder för dem. När man inte har något eget land så blir kyrkan den fasta punkten för livets alla skeden säger han. Nu diskuteras bygget av en större kyrka eftersom besöksantalet på söndagarnas gudstjänster ofta uppregår till mer än 1000 deltagare. Doktorn berättar att han fick en mycket bra läkarutbildning i Syrien. Trots detta så valde han att gå genom den svenska läkarutbildningen också.
Är dina barn försvenskade, frågar jag. Nej blir svaret.Absolut inte. De är svenskar. Så lägger han till. Jag är innerligt trött på alla de karlar
från olika länder som bara sitter och hänger. De borde få eller till och med sättas i arbete.
Samma dag läser jag i NA att prästen i Mariakyrkan, Fader Josef börjar känna sig både orolig och rädd när han ser att Islamiska staten har etablerat sig i Örebro och börjat affischera.